Dam division 2Gräsrötterna: Östervåla IF - Bygden, laget, framgången
På en liten ort i norra Uppland kör spelare 45 minuter till träningen och håller fast vid klubben genom generationer. Östervåla IF:s framgångar handlar om mer än fotboll – svaret finns i människorna runt laget.
Under de senaste åren har allt fler damlag försvunnit från fotbollen i Heby kommun. I Östervåla går utvecklingen åt motsatt håll. Här finns två seniorlag, flera ungdomslag och en spelartrupp som till och med behåller spelare som flyttar från byn. A-laget har under flera år tillhört toppen av division 2 och vunnit Upplandscupen två gånger de senaste åren. Hur kommer det sig att Östervåla inte bara överlever, utan faktiskt frodas i division 2, när så många andra inte gör det? Hemligheten tycks vara större än det som sker på planen.
En måndagskväll i mitten av september i Östervåla, 5 mil nordväst om Uppsala tickar klockan ned mot träningsstart. Det är skymning, termometern visar 12 grader och strålkastarna är snart det enda som lyser upp planen. Lundavallens 11-mannaplan delas systerligt av senior och juniorlag - sida vid sida, varsin planhalva att förhålla sig till. Runt omkring är det oväntat mycket rörelse. Partners, föräldrar, barn och skadade spelare har samlats, trots att det bara är en träning det handlar om.
Huvudtränare Egon Lind och Fredrik "Nisse" Nilsson håller i dagens träning och skickar ut laget på uppvärmning - några joggande varv runt planen som ska få kroppen och musklerna att komma igång i det kyliga höstvädret. Somliga spelare har spelat för senior-laget i över ett decennium, andra har just tagit steget upp från juniorlaget. Runt omkring syns en anläggning som inte direkt skvallrar om någon storklubb. Det skriker inte överdådiga resurser eller någon pampig, extravagant arena. Trots detta så är det här som en av områdets mest framgångsrika damfotbollsföreningar håller till.
När jag talar med spelare och ledare är det ett ord som samtliga på ett eller annat sätt återkommer till: "Familj".
Det finns något större än det 90 minuterna man spenderar på planen tillsammans. Någonting som inte får plats på den ytan och tiden. En gemenskap som inte bara har med fotbollen att göra.
Lagkaptenen Ida Segelsbo har spelat fotboll i Östervåla i nästan 20 år. Under den tiden har spelare och ledare kommit och gått, men en sak har alltid bestått - känslan runt laget.
”Det är så stort engagemang bland spelare, tränare och folk runt omkring. När vi inte tränar eller spelar match – då är vi här och jobbar och drar in pengar till laget eller så är det lagfester eller någonting annat. Det blir verkligen en andra familj.”
Den här känslan är betydligt äldre än Ida.
Hösten 1970 var Ann-Marie Lidén 28 år när hon var med och startade Östervålas damlag. Hon växte upp med fotbollen runt omkring sig. Hennes pappa spelade i Östervåla - hon och bröderna fanns alltid på plats för att kolla när han spelade match. Några mil söderut har Bälinge startat sitt damlag. Tanken att Östervåla IF också borde ha ett, slog Ann-Marie.
Så kom idén till och i hemmet började det pratas. Hennes man Bernt Lidén ställde upp som lagledare, två av Ann-Maries systrar ville också börja spela och vips så var Östervåla IFs damlag ett faktum.
Ann-Marie spelade i Östervåla IF till hon var 41 år. Mot slutet av spelarkarriären ropades det efter "mormor" på planen, då var det dags att lägga av, berättar hon och skrattar. Det var en fotbollsmiljö där åldersgränserna var minst sagt flytande. Under det sista året spelade Ann-Marie fortsatt med hennes två systrar men med på planen fanns även två av hennes döttrar.
När Ann-Marie idag får frågan vad hon minns allra starkast från sina år som spelare är det inte resultaten hon nämner.
"Kamratskapen var det tydligaste och starkaste minnet, både på och utanför planen."
Ett svar som lika gärna hade kunnat komma från dagens Östervåla-spelare.
Kanske är det just dessa minnen som bäst beskriver vad damfotbollen i Östervåla har handlat om genom åren. Fotbollen har fört samman människor från olika generationer och skapat relationer som sträckt sig utanför planen.
Ann-Marie minns tillbaka och berättar om ett möte med Bälinge. Motståndarna var bättre och hade en målvakt som enligt ryktet, räddade allt som gick på mål. Ändå vann Östervåla med 2–1.
Vem gjorde båda målen? Ann-Marie Lidén.
Nu, ett halvt sekel senare tar hon sig fram med hjälp av rullator och missar i stort sett aldrig en hemmamatch. Hon har gått från att vara med och starta föreningens damlag till att sitta på läktaren och se nya generationer ta över.
En av dom är lagkaptenen Ida Segelsbo. 50 år skiljer hennes tid från Ann-Maries, men det är tydligt att någonting har följt med på vägen.
Någonting som ledde till att laget i början av 2000-talet tog damfotbollen i Östervåla till nya höjder. Laget hade då en mycket minnesvärd period - två raka säsonger i seriespel utan en enda förlust. Den förlustfria sviten skulle så småningom leda till att laget spelade en säsong i Division 1 - som då var svensk damfotbolls nästbästa serie.
Dagens framgångar har alltså inte uppstått ur tomma intet. Damfotbollen har varit en del av Östervåla IF under flera generationer. Från laget som Ann-Marie var med och grundade, genom framgångarna i början av 2000-talet, till dagens lag har det funnits en röd tråd.
Ida berättar vidare om hur nya spelare upplever Östervåla IF.
"På något vis tror jag att det blir en chock att vi är som en stor familj men när man kommer in i det tror jag man uppskattar det väldigt mycket."
Det är inte bara spelarna som håller verksamheten vid liv. Föräldrar, ledare och andra personer i bygden hjälper till på olika sätt. Lagets före detta tränaren Wallit Kurdu Bakir berättar om lyxen men också rariteten att ha ideellt arbetande fysioterapeuter och materialare på denna nivå. Det blir allt mer uppenbart att fotbollen och framför allt just damfotbollen, har blivit något av ett kulturellt fenomen i bygden. Någonting många i byn kan samlas kring och engagera sig i. Det finns en stolthet i att få vara med och representera Östervåla IF.
Detta märks också på spelargruppen.
Vissa spelare har flyttat från Östervåla till Uppsala men avståndet har ändå inte varit tillräckligt för att bryta banden med föreningen. En av dessa är Moa Larsson Malmberg - boende i Uppsala, studerande i Gävle, spelande i Östervåla. När det är dags för träning sätter sig Moa och de andra Uppsalaborna i bilen och åker de 45 minuterna tillbaka till hemorten.
Knappast bekvämt eller tidsmässigt praktiskt, men det säger något om vad föreningen betyder för dem som spelar där.
För de gör allt detta utan lön, ersättning eller bidrag till de numera dyra fotbollsartiklarna som krävs för utövningen av sporten. Det spelar ingen roll om du är Ida Segelsbo eller 10 år yngre Moa Larsson Malmberg. När du är i Östervåla spelar alla på samma villkor. Alla ledare, spelare, lagkaptener förväntas sälja Newbody-produkter och toalettpapper för att finansiera föreningens träningsläger i bland annat Spanien och Cypern. Det finns inga ekonomiska ersättningar eller specialbehandling som gör att någon stannar kvar för pengarnas skull. Spelarna tränar, hjälper föreningen och laget för att de genuint vill.
Seniorlaget har under flera år tillhört toppen av division 2 och föreningen har samtidigt byggt upp en återväxt underifrån. I Östervåla finns en tydlig väg från ungdomsfotbollen till seniorlaget och de äldre, etablerade spelarna blir samtidigt en del av den miljö som de yngre kliver in i.
"Nisse" Nilsson berättar: "De flesta här har spelat i pojk- och flicklag sen när dom var små och vi försöker ju ha samma spelsystem i juniorlag och B-lag så när dom kommer upp till seniorverksamheten så vet dom hur vi spelar. Allt blir mycket lättare då."
Detta skapar en kontinuitet som annars kan vara svår att hitta i mindre föreningar. En stor del av svaren kanske ligger just där. Östervåla IF är inte en enskild verksamhet som råkar ligga där det ligger. Östervåla IF är Östervåla. Östervåla IF är folket, samhället och kulturen som finns i byn återspeglat i fotbollsform. Det finns uppenbarligen en stolthet över att en relativt liten ort kan hålla igång så många spelare. Och den stoltheten verkar gå åt båda hållen.
Föreningen får stöd av bygden samtidigt som laget blir något som bygden är stolta över. Det blir en god cirkel. Ju fler som engagerar sig, desto bättre förutsättningar får verksamheten. Ju längre verksamheten kan fortsätta, desto fler får anledning att engagera sig. Det är också något som blir tydligt när man jämför med andra mindre orter. Där har spelarunderlaget inte räckt till. I Östervåla gör det fortfarande det.
Östervåla är inte Gamla Uppsala SK eller IK Uppsala och kommer kanske aldrig att bli det. Men det är väl just det som gör denna berättelse så intressant.
Det finns inga stora ekonomiska incitament. Spelare kan behöva köra 45 minuter för att komma till träningen. Nu när säsongen närmar sig sitt slut så vet spelarna om att det väntar en kall vinter med den sedvanliga fysträningen inne i ett ridhus. Förutsättningarna är helt enkelt inte jämförbara med de större föreningarnas.
Men när spelarna kommande vårar återigen kliver ut på planen, försvinner en stor del av skillnaderna. För att Östervåla IF har något som inte kan köpas. Allt från Ann-Marie Lidéns och hennes generations arbete med att starta damlaget 1970, till Ida Segelsbos och "Nisse" Nilssons decennielånga sejourer i föreningen och Moa Larsson Malmbergs tid i juniorlaget fram till hennes debut i seniorlaget. Spelarna som gör det lilla extra för att få vara en fortsatt del i Östervåla IF resa. Eldsjälarna i byn som ser till att klubben fortsatt blomstrar.
Laget har under de senaste åren varit finalister i Upplandscupen flertalet gånger, gått segrande i två utav dem och samtidigt stadgat sig som ett av topplagen i division 2. Det krävs något mer för att verkligen greppa omfattningen av Östervålas framgångar. Det krävs mer än statistik, resultat och tabell. Svaret finns någon annanstans. Det finns på vägarna ner till Lundavallen, i omklädningsrummet och det finns i människorna som fortsätter hjälpa till år efter år. Det finns i en tradition som sträcker sig från Ann-Marie Lidéns första träningar på 1970-talet till spelarna som står på planen i dag.
Svaret finns i det vi redan vet - fotboll är en lagsport och Östervåla är laget
